Grandpa Family: Jonas Pelz

Om du tänker tillbaka till 2003 – vad var det ni saknade i retailvärlden som gjorde att ni kände “vi måste starta Grandpa”?

Vi upplevde att Stockholm dels var väldigt segregerat i bemärkelsen att man inte kände sig välkommen i många butiker, d.v.s de var för en väldigt specifik målgrupp och dels att Stockholm var rent av tråkigt/stifft. Det var mycket näsor i vädret kan man säga. Det var ängsligt. Vi ville röra om i grytan helt enkelt. I en tidig intervju sa jag att “på Grandpa kan en 55-årig rörmokare från Bagarmossen vara inne samtidigt som en 24-årig modeintresserad tjej från Östermalm utan att det känns konstigt”. Det var den känslan vi ville skapa och jag tycker att det fortfarande är så. Vi ville öppna en cool butik (låter inte så coolt när man säger det men ändå) som samtidigt var välkomnande för alla.

Hur mycket av Grandpa handlade om affärsidé – och hur mycket handlade om att skapa en plats ni själva ville vara i?

Man kan nog säga 0% affärsidé och 100% en plats vi själva ville vara i. Helt ärligt stämmer det, vi hade iofs en “affärsidé” på pappret men den var mest till för att pleasa Almi. Vi visste egentligen ingenting om branschen, hade ingen erfarenhet och var helt enkelt otroligt naiva. Men vi visste ändå vilken stämning vi ville skapa och vi gjorde bara vad vi kände för. Att det fungerade är väl en kombination av under och att vi var oss själva, folk förstod att vi gjorde något “på riktigt”. En anekdot som jag gillar att dra är när vi stängde butiken, tog en öl och skulle göra kassan så räknade vi kvitton (ja, vi hade skrivna kvitton i början…) och Martin frågade mig spontant: “hur många gäster har vi haft idag”. Det säger mycket om hur vi såg på våra besökare, inte som kunder utan som gäster.

Idag tror jag inte att det hade fungerat på samma sätt, idag känns det som att allt som öppnar, oavsett om det är en butik eller restaurang, så är det genomtänkt och konceptualiserat in i minsta detalj. Inget tillåts växa över tid, det ska vara perfekt från början och jag tycker det blir själlöst. Jag har ett citat jag gillar: “Nice, super nice - but too fucking perfect”. Många koncept är överkonceptualiserade, man blir skriven på näsan på vad man “ska uppleva”. Det är supersnyggt men skrapar du lite på ytan så märker du att det bara är en kuliss. 

Vad minns du starkast från de första åren på Södermalm – något ögonblick där du kände att “det här kan faktiskt funka”?

Ingen specifik händelse faktiskt men absolut, när tidningar började höra av sig och det gjordes reportage om Grandpa i både svenska och utländska magasin började vi givetvis förstå att vi gjort något som stack ut och som “faktiskt kunde funka”.

Sen var vi rätt snabba med att inse att vi inte själva kunde stå i butiken hela tiden, trots att vi var tre killar som drev den tillsammans utan vi vågade anställa folk relativt snabbt. Vi ville aldrig ha butiken stängd utan har alltid haft öppet sju dagar i veckan.

Grandpa beskrivs ofta som mer än en butik – när började det kännas så för dig?

Ja jag vet inte riktigt. “Mer än bara en butik” är kanske något som många säger men i vårt fall så har det nog alltid känts så. D.v.s vi såg aldrig Grandpa som bara en butik utan butiken blev en förlängning av något vi redan gjorde. Vi arrangerade ju fester och olika happenings under namnet Grandpa innan vi öppnade. Sen blev det givetvis mer och mer “bara en butik” men samtidigt har vi vidhållit vikten av att göra annat, att erbjuda en annan typ av shopping och göra aktiviteter som normalt inte ingår i en butiksdrift. Samarbeten, fester, korvvagnar och vad det nu må vara.

Vi har ju egentligen aldrig pratat om en community, det är ju ett ord som börjat figurera de senaste 5 -10 åren. För oss var det bara något vi gjorde och som folk gillade. Det var vänner och vänners vänner osv. Och givetvis många vi inte kände men som gillade det vi gjorde. Vi var bara oss själva och vi anordnade otroligt mycket saker i och omkring butikerna som folk kom till.

Jag tycker egentligen att ordet community är lite ansträngt. Alla ska ha en community men jag tänker att en community förtjänar man, det går liksom inte att bara skapa. En community byggs över tid och baseras på att du gör saker dina kunder/gäster/besökare gillar. Det går inte att krysta fram helt enkelt.

Finns det några stunder längs vägen som sticker ut när du tänker på Grandpas resa?

Såklart finns det många minnen men som mest betyder något för mig personligen kanske. Vi har ju gjort väldigt många roliga saker tillsammans med vår personal inte minst. Och är det något jag är stolt över när jag tänker på Grandpa så är det just de sammanhang som har skapats. Vi har ju haft så många otroliga personer som har jobbat för oss och det har skapats både vänskaps-, och romantiska relationer som håller för livet. Fint att tänka på att Grandpa har påverkat så mångas liv liksom.

Grandpa har alltid haft en tydlig känsla i butik – hur medvetet har ni arbetat med atmosfär, service och “helheten”?

Vi har länge jobbat med de interna ledorden “Service - inspiration - atmosfär”. Det har genomsyrat allt vi har gjort så det är absolut medvetet. Vi ska vara bäst på att välkomna och ta hand om våra kunder (service), butikerna ska vara fina och speciella (inspiration) och det ska alltid vara kul att komma till Grandpa, vi ska ha den trevligaste personalen, spela skön musik och det ska kännas naturligt att hänga där (atmosfär).

Hur resonerade ni kring sortimentet i början? Vad avgjorde era inköpsbeslut?

I början var det kanske lite mer “High Chaparall” över inköpen. Vi hade ingen strategi utan gick på magkänsla och köpte det vi gillade mer eller mindre. Det finns dock många produkter som det krävs en stor skämskudde för att titta tillbaka på. Tittar vi på vårt Life-sortiment så började vi ganska tidigt forma en strategi som byggde på lika delar “kvalitet” - “oväntat/kul”  och “klassiker”. D.v.s vi började ta in produkter som skulle hålla över tid, inte finnas överallt och gärna snygga utan att medvetet vara snygga. T.ex. den portugisiska tandkrämen “Couto” som är en klassiker på Grandpa. Eller för den delen den tyska tandkrämen (trodde vi) Kukident som snarare visade sig vara någon form av lim för löständer. Men ändå, Kukident liksom.

Med vissa undantag (läs: Kukident) har vi också alltid resonerat att produkterna ska vara användbara, det ska inte bara vara kul att köpa och ge bort och sen hamnar skiten i nån låda. Det ska vara bra saker som också kommer till användning.

Oavsett så kan man väl säga att vi alltid har gjort det väldigt svårt för oss själva. När en produkt började sälja FÖR bra och/eller började dyka upp på typ Designtorget tyckte vi inte längre att det kändes bra och slutade. Givetvis idiotiskt om man driver en butik där allt handlar om att sälja… 

Ni har alltid pratat om att sälja “stil snarare än mode” – hur har den filosofin påverkat besluten ni tagit längs vägen?

Förmodligen primärt genom att vi alltid är lite försiktiga med trender och nya varumärken. Vi står kanske inte längst fram i kön alltid, vi väger våra beslut på en guldvåg och baserar många beslut på en magkänsla. Kläder ska vara kul men man måste tänka hållbart och ur ett långsiktigt perspektiv när man handlar. “Kommer detta hålla över tid?”. Ju mer och längre du kan använda ett plagg eller produkt, desto bättre är det.

Vi har samtidigt haft svårt att definiera en “Grandpa-stil”, speciellt i ord. Vi är inte street, vi är inte dressat, vi är inte trend, vi är inte casual, vi är inte heritage och vi är inte denim. Vi är Grandpa, kanske lite av allt men att sätta fingret på stilen är omöjligt tycker jag.

Grandpa har länge handlat om medvetna val snarare än snabba trender – hur har ditt synsätt på hållbarhet utvecklats genom åren, och hur har det påverkat Grandpa i praktiken?

Jag anser att långsiktighet är nyckeln till att bygga ett trovärdigt bolag eller varumärke. Genom att tänka långsiktigt i alla relationer; med sina samarbetspartners, leverantörer och inte minst sin personal så har man en stark grund för utveckling, inte minst i hållbarhetsarbetet. Man måste lära av varandra och utvecklas på vägen. Vår inställning har alltid varit att vi inte kan göra allt på en gång men vi ska göra så mycket som möjligt och se till att hela tiden förbättra oss. Men grunden i Grandpas hållbarhetsfilosofi har alltid varit kvalitet, materialval och arbetsförhållanden. 

Vad inspireras du av?

Väldigt mycket. Kan vara ett bokomslag, en etikett, arkitektur eller något man ser på Instagram. Men generellt är jag svag för det som inte är perfekt. Jag gillar när något skaver. Det gäller det mesta, inte minst offentliga miljöer. När en butik, restaurang eller hotell är för perfekt blir jag misstänksam. Det saknar själ. Det måste finnas lite utrymme för skavanker. Därför är jag också mycket svag för den gamla typen av industriområden med lågintensiva verksamheter. Sådana som knappt finns kvar längre men som man ändå kan hitta i de flesta städers ytterkanter. Jag gillar känslan där något har byggts på utan eftertanke och blivit till vad det är. En skarvad plåt, en konstig trappa, en tillbyggnad i annat material och annan färg och en stolpe som hamnat på trekvart. Sånt gillar jag.

Nu när du inte längre är operativ – hur ser din relation till Grandpa ut idag, och vad gör dig mest stolt när du tittar på varumärket?

Idag är jag konsult i mitt bolag “Public Affair” och hjälper andra företag, inom retail och hospitality, med konceptutveckling och varumärkesupplevelsen ur ett bredare perspektiv där jag förenar det visuella med det emotionella. Precis som vi alltid gjort med Grandpa. Jag baserar mina tjänster på min erfarenhet från Grandpa, mina år i service-, och resebranschen om min “känsla för feeling”.

Jag jobbar lite med Grandpa idag. Hjälper till med vissa projekt, t.ex. koncept vid butiksöppning men jag har även gjort ett par samarbetsprojekt som “Grandpa Grand Suite” och “Vintage Roadtrip”. Utöver det så sourcear jag handplockad second hand till butikerna.

Kan du minnas några detaljer från de tidiga åren som i efterhand visade sig vara viktiga för hur Grandpa upplevdes?

En viktig “detalj” var när vi ansökte om att göra om gatan utanför butiken till gågata. D.v.s snutten mellan Skånegatan och Bondegatan. Det var min partner Martin som med en dåres envishet låg på Stockholms Stad om detta. Han ringde, mailade och skrev medborgarförslag och till slut fick han igenom idén till min och Anders stora förvåning och glädje. Det har nog påverkat Grandpa mer än vi kan förstå, Södermannagatan har ju blivit en riktigt klassiker tack vare detta.

Sen tror jag vår personliga prägel på allt vi gjorde var viktiga för hur Grandpa togs emot och upplevdes i början. Vi var ju oerhört småskaliga på sätt och vis. Jag skrev långa, handskrivna och humoristiska (tyckte vi) prislappar och skyltar på allt vi sålde. De blev ganska omtyckta och uppmärksammade, likaså våra nyhetsbrev som mer handlade om vår vardag och Stockholm än vad vi sålde, oerhört okommersiella. Både nyhetsbreven och våra handskrivna skyltar var ju en form av samhällsdebatt med humoristisk vinkling. På gränsen till tjillevippen men ändå otroliga när jag tänker tillbaka.